shadowglen

Shadow Glen – ponnyn med ett hjärta av guld

Det var precis efter årsskiftet 2008, sonen 8 år och liten till växten hade hängt i stigbygeln bakom sin B-ponny och fått en spark i huvudet med hjärnskakning som följd och jag hade defintivt fått nog av ponnyn, där fanns det inget hjärta överhuvudtaget.

 Letandet efter ny ponny påbörjades, en lobotomerad gärna pensionerad ridskoleponny kändes som ett bra val, dock inte helt lätt att hitta.

Så fick jag ett samtal av min hopptränare Arnold Assarsson, han visste att det fanns en fantastisk C ponny i Småland som han tyckte att vi skulle åka och titta på, det skulle vara världens bästa ponny tydligen.

Jag kände mig lite tveksam, C ponny lät stort till lilla Emil och dessutom, han kunde knappt rida lätt, vad skulle han med världens bästa ponny till?

 Nåväl, jag packade in son i bilen och körde de dryga 20 milen en måndag i början av mars 2008. Vi kom fram vid 18-tiden på kvällen och mötte upp familjen vid ett ridhus i centrala Vimmerby.

 Shadow Glen lastades ur och jag satt lite i halsen, jisses, det här var inte bara en C ponny, det var en väääldigt stor C ponny och dessutom ganska kraftig såsom den connemara han var, familjen berättade dessutom glatt att han hade varit och tävlat i Göteborg under helgen och haft 4 fel i Msv A – jag började på allvar fundera på vad jag höll på med, det kändes inte riktigt som den lobotomerade pensionär som jag skulle ha.

 Det blev jag som fick hoppa upp och rida honom direkt, han pinnade på snällt och jag hoppade några små språng och det kändes väldigt bekvämt och enkelt.

Dags för Emil, vi snurrade stiglädrena en 4-5 varv och Emil travade iväg, nådde inte riktigt nedanför sadel insåg jag.
Emil vågade inte galoppera men tog några små skutt på 30 cm, Shadde hade full koll på att Emil satt kvar före, över och efter hindret.



När Emil hoppade av så stod jag och såg denna fina gentleman i ögonen, det var något speciellt med honom, det förstod jag men det kändes som alldeles för mycket ponny för Emil i det läget och dessutom kostade han den dubbla budgeten....

 Vi åkte hem och jag for vidare ner till Flyinge och Bruksprovet, där berättade jag för Jessica att vi hade varit och provat en sån fin ponny som jag inte riktigt kunde släppa tankarna på och när hon får reda på vad han heter så säger hon bara: KÖP!
Det visar sig att Shadde tidigare har bott i Enköping, ägd och tävlad av min vän Emma på den tiden innan hon och jag lärde kände varandra, Shadde var redan då känd som hästen med det största hjärtat i hela Uppland.

Jag åkte hem, drog ett djup andetag och ringde och bjöd någonstans mellan budgeten och det begärda priset med ett löfte om att han fick sitt sista hem hos oss, det accepterades och Shadde var vår!

 Långfredagen 2008 åkte vi då och hämtade Shadde, Emil nådde ju knappt upp för att knäppa fast grimskaftet på grimman för att leda in sin ponny i transporten – hans första egna ponny – LYCKA!

Redan dagen efter så skulle jag åka och träna för Arnold - Emil ville givetvis med och visa upp sin nya ponny och vara med och ”träna”.
Vi andra red vår träning och sen skulle Emil få rida lite efteråt, jag tyckte nog att Arnold bleknade lite när ponnyn kom in i ridhuset med Emil, han hade inte riktig haft koll på att han var sååå stor och Emil sååå liten.


Well, det stod en oxer kvar i ridhuset på ca 110 cm, Emil frågade Daniela snällt om hon kunde sänka den lite innan han skulle hoppa, vi la ner bommarna på marken ;)

Shadde var minst 10 nummer för stor för Emil men det var väldigt tydligt att det fanns ett hjärta av guld, han hade inga som helst planer på att den där lilla killen skulle trilla av honom....

Emil satt upp som mål att i maj så skulle han starta på den lokala hoppningen på Enköpings Ridklubb, jag var möjligen lite mer tveksam men tränare Arnold och Emil var fullständigt inställda på att det skulle fungera och det var nog Shadde med :)

 Tävlingsdagen kom och de var anmälda till en LD Clear Round och en LC, jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv, tänk om han springer bort med Emil och han trillar av och fastnar osv, osv, osv, katatrof tänket hade inga gränser.


Det var en och en annan som gav mig en sned blick också och nog tänkte att jag hade fått storhetsvansinne som hade köpt den ponnyn till Emil och som nog hoppades på att det inte skulle gå så bra -  så där trist som det kan vara i ponnyvärlden ibland.

 Well, dags för start, det största problemet var att lära Emil banan men vi visade även banskissen för Shadde för säkerhetsskull och det var ett smart drag, Shadde hade full koll på vart varje hinder stod, han kunde ju faktiskt både räkna hinder och galoppsprång den där hästen och en felfri runda var ett faktum, vilken glädje!

Länk till filmer från första tävlingen:
http://www.youtube.com/watch?v=YfHccKseGdc

Klass 2 var då en LC med omhoppning, återigen så var akilleshälen att lära Emil banan men inte behövde vi oroa oss, Shadde hade stenkoll, viftade till på svansen när omhoppningen  började och ökade farten lite lagom och kortade svängarna så att den lilla ryttaren hängde med, dubbelt felfria, så bra hade inte jag hoppats på att det skulle gå :)

Vi fortsatte att fara runt på lokala tävlingar under sommaren, tror nog inte att vi åkte hem utan rosett en enda gång, vilket självförtroende han gav Emil, helt fantastiskt.


I september fick Emils kusin låna Shadde för att starta DM då hennes ponny hade blivit såld, inga problem för Shadde, självklart tog de guldmedaljen :)

 När vi köpte Shadde så var han 18 år och min tanke var lite att han skulle gå som läromästare upp till kanske lokal lätt B, inte trodde jag att Shadde och Emil skulle tävla i Elitallsvenskan och hoppa medelsvår 3 år senare och hela tiden med en sprudlande tävlingsglädje från Shadde.

Det bästa med Shadde på tävlingsbanan var att jag aldrig behövde vara nervös för att något skulle hända, han satt aldrig sig själv i skiten, låg han fel så kollade han att den lilla killen satt säkert i sadeln och så vek han åt sidan lite snyggt och så kunde de rida på igen från ett bättre läge, det är en klokhet som faktiskt inte finns hos många hästar, antingen så stannar de fast de ”inte ska stanna” eller så hoppar de i alla lägen och det kan ju som bekant bli riktigt farligt.

Han uppfostrade dessutom Emil, när Emil blev lite säkrare och styvare i korken och kanske inte alltid red så koncentrerat som han borde göra så gled han också åt sidan vid hindrena och påminde om att de faktiskt var två på jobbet och inte bara en, klok ponny.

Han var ju nu inte bara kung på tävlingsbanan utan även självklart i stallet och i hagen, Shadde var det ingen som satte sig upp emot, han bestämde på ett självklart sätt i flocken vilket gjorde att vi har varit förskonade från skador och incidenter i hagen under alla dessa 4 år.

Den som till sist tog över var Ella (Grallagh Grey)när hon anlände men det skedde också utan större dramatik, jag tror att han helt enkelt tänkte ja, ja låt henne tro att det är hon som bestämmer bara för att hon är tjej och så lät han henne hållas.
De fick också ett fint band till varann, vet inte om det var så att det var för att de både var äldre och var gamla tävlingsrävar men de gick ofta tillsammans och betade.
Annars så var det ju det betydligt yngre halvblodet Lille Skutt som var lek-kamraten i hagen, många täcken och grimmor gick åt i deras vilda dra, bita slit lekar.

Ett matvrak var han ju också självklart, hungrig jämt och ständigt och hela tiden, Emil och jag känner att det var väldigt skönt att få ge honom det sista dygnet då vi visste att det skulle ta slut och då vi faktiskt fick skämma bort honom hur mycket som helst, han trodde nog att han redan var i himlen då med allt godis som han fick trycka i sig.

 
Jag tror att det är ganska unik att köpa en 18 årig ponny och sedan ha en självklar kontakt med alla före detta ägare där alla älskade honom lika mycket som vi, Uppfödare Eva med svärdotter Tina, Emma som påbörjade hans tävlingskarriär, Daniela som red ett flertal SM och hade många vinster upp till Msv A med honom, Andreas som fick grunden till sin tävlingskarriär av Shadde och så slutligen Emil som fick dessa sista 4 underbara år med världens bästa Shadde.

 Nu skulle det ju inte ha slutat som det slutade, vi visste att det inte kunde fortsätta för evigt och i och med den skada som han fick sommaren 2011 så visste vi någonstans i bakhuvudet att det skulle komma en dag då det var dags att börja planera för en annan framtid för Shadde.
Men Shadde kom tillbaka från skada, han var helt friskförklarad i november och Emil och han hann med 3 sista starter och då var Shadde lycklig, han släpade i vanlig ordning omkring mig i collect-ringen innan han skulle in på banan, levde rövarn och visade att han minsann var störst bäst och vackrast.

Ett fint minne blir den sista hoppträningen, det var inte så ofta han följde med på hoppträning längre, vi ville inte slita på honom och träna så mycket behövde han ju inte, han kunde ju sin sak.
Men han följde med och vi skrattade åt honom allihopa som var där för ponnyn var så lycklig över att få hoppa alla dessa hinder med sin lilla ryttare på ryggen så att det nästan pep ur öronen på honom, underbart var det att se och ett mycket fint minne för Emil att bära med sig.

Sen hände det som inte skulle hända, trots alla försiktighetsåtgärder med halkfria hagar, inte leriga hagar, endast bra ridunderlag så brallade Shadde till en gång för mycket i hagen söndagen den 4 mars, senskadan gick upp och tyvärr betydligt värre än tidigare och vi förstod att det inte fanns så mycket att göra.


Beslutet togs på söndageftermiddag och vi fick fram till kl 16.30 måndagen den 5 mars på oss att ta adjö och säga tack för allt han hade gett oss.



Måndagen var en underbart solig dag och jag lindade Shaddes ben så att han fick stöd och han stod större delen av dagen ute i solen utanför stallet och betade med Emil vid sin sida.

Det gick åt många morötter, äpplen och socker denna dag och han trodde nog att han redan var i himlen bästa hästen, han som alltid hade fått hålla igen på maten som de flesta ponnier.

Bilen kom och en god vän till mig tog Shadde den sista biten från stallet och ut under träden, han var helnöjd, stod med hela huvudet i en havrehink med så mycket havre som han aldrig sett förut och dog tror jag nog nöjd och glad men munnen full av havre.

Alla barn borde få ha en Shadde är något som jag har sagt många gånger, jag önskar verkligen att det var så.

Tack älskade ponny för allt du gav med hela ditt hjärta, vi älskar dig så <3

 RIP
Shadow Glen
F. 8 augusti 1990 D. 5 mars 2012
e. Golden Rover
u. Marley Glen
Uppfödare Eva Nerlund Lärbro
Ägare: Emma Carlsson, Daniela Blomqvist, Andreas Hermansson och Emil Holm

 

Foton tagna av Matilda Hedlin, Emma Klaman, Therese Karlsson, Amanda Engman, Hansa och Anna Alebark - Tack för att ni har hjälpt till att föreviga vår fina ponny med så många fina foton, det är så många fina minnen vi får bevara genom era bilder.